Havet, maneter och att gå lite vilse

Idag bara jag bestämde mig! Nu ska jag åka ut till det "riktiga" havet och ta mig ett sista dopp från klipporna. Tog moppen och körde till Amundön. Paradiset på jorden. Man parkerar vid en hästhage och går genom en vacker skogsväg för att till slut komma fram till havet, där det väntade en otrevlig överraskning mitt i allt det underbara. På hemvägen tog jag en annan väg tillbaka och hamnade lite fel, typ att råka ta den röda pisten istället för den blå, något som jag är väldigt bra på. Förjäkligt menade min onda tå och mina ömma muskler. Underbart tyckte resten av mig :)

Här kommer ett bildbombardemang utan dess like som visar min underbara dag genom mina ögon (en del av det, svårt att tro men jag valde bort en himla massa bilder faktiskt :))

Mitt första möte var denna vackra häst.

På andra sidan är det en vacker blomsteräng och man skymtar havet.

Lite björnbär hittade jag.

Vägen genom skogen är så vacker (ber om ursäkt för tummen).

Blommande ljung i massor och det doftade ljuvligt! Som honung.

När man kommer ut från skogen möts man av det här...

Går man en liten bit till kommer man till ett stenröse som avgränsar stranden/ängen från klipporna och havet.

Volila! Framme!

Här hade jag tänkt att dyka i och simma ut och flyta lite grand...

Men, det satte de här brännisarna stopp för. Har aldrig sett så många förut. Tänk dig de som är på bilden fast överallt! Jag är uppväxt på västkusten och har bränt mig åtskilliga gånger och det är inte kul. Räcker med ballongtå, ömma muskler och en böld på benet tror jag nog.

Överallt var de..

Massa hopp och skutt på klipporna på jakt efter en manetfri zon, trots gnäll från vissa kroppsdelar och som mitt friska jag ignorerade...

... hittade jag den här lilla stegen :) Och där var det minsann manetfritt i alla fall en kvadratmeter drygt. Vilket innebar att jag inte kunde dyka och simma men jag kunde hänga som en apa på stegen och doppa mig, alltid nåt :)

Hittade en underbar plats på en klippa som var formad som en fåtölj och där låg jag länge och lyssnade på havets skvalpande och bloppande. Var helt själv just där, så skönt!

Omgiven av höga klippor, himmel och hav...

När det var dags att gå tillbaka fick jag idén att ta den andra vägen tillbaka, sist jag gick den var för sisådär 20 år sedan så det var ju inte konstigt att jag inte kände igen mig. Men den här ingången såg bra ut tyckte jag.

Smäckra träd i massor.

Knaggliga stigar där det fanns stigar.

Mera klippor och förkrymta ekar och massor med enar.

Vackra vikar som dök upp och jag var som sagt lite lost.

En solros mitt i allt ihop.

Fast mest växte det Trift och andra små vackra blommor.

Buckliga vägar över stenarna.

Och en upplysning om att det här var en naturstig.. Aha ;)

Ja så kom jag fram till ett vägskäl och jag valde höger för det kändes bra.

Och jag valde röda pisten igen...

...för jag hamnade i en djungel. Och jag måste bara säga att den röda pistliknelsen fick jag innan jag såg det röda snöret, det blev liksom bara en bekräftelse på vad jag tänkt :)

Till slut kom jag fram till en trappa...

...som ledde till hästhagen och jag var nästan framme. Nästan högst upp på bilden ser ni små människor där den "riktiga" stigen (den blå pisten) var.

Och vid skogbrynet längst till vänster kom jag ut.

Så fina hästar i hagen.

Och jag hakade på en skolklass när jag skulle ta mig ut ur hagen, kändes tryggt och bra. Är ju inte så van vid hästar och har en hel del respekt för dem.

Ja, om det är någon som är kvar ända hit kan jag upplysa er om att jag nu ska äta sönderkokta makaroner med tillbehör. Glömde visst av dem under det här mastodontinlägget.

Det var en underbar dag och jag kommer leva på den länge! Samtidigt hoppas jag att det är manetfritt nästa gång (för det blir det hoppas jag) så jag får dyka, simma, flyta, njuta och gå den där stigen en gång till.

Ha en fin kväll!
Kramar!