Ledsen, förvånad och arg!

Nu blir det ett negativt inlägg här så om ni inte orkar med det så är det bara att gå vidare..Jag behöver skriva av mig detta konstiga möte som jag var på idag.

Som ni kanske vet har jag varit sjukskriven sen min man gick bort i princip. Har försökt komma igång flera gånger men det har inte funkat. Har hänt andra tråkiga saker under tiden som gjort det svårt att bearbeta sorgen.

Mitt största problem är att jag får återkommande infektioner, riktigt ordentliga sådana och hinner inte hämta mig mellan varven. Dessa infektioner började dyka upp när min man blev sjuk och sedan har det bara blivit värre om man säger så. Har även stora problem med magen, det hänger tydligen ihop.

I alla fall.. Min läkare har remitterat mig till något som heter smärt och stress teamet där man under en period träffar en psykolog, sjukgymnast och man får lära sig mindfulness. Idag satt jag i över en timma med psykologen och gick igenom mitt liv och mitt mående, skitjobbigt kan jag säga. Jag har väldigt svårt att gråta men inne hos henne gjorde jag slut på ett helt näsdukspaket. 

När vi var klara säger hon att hon skulle prata med resten av teamet men hon trodde att jag var för sjuk för behandling! Fysiskt sjuk alltså. Jag skulle alltså inte få påbörja denna förmodligen väldigt bra för mig rehabiliteringen för att jag har ständiga infektioner och dessa har jag för att jag gått och haft obearbetad sorg och oro så länge, viket hon också visade mig med en tjusig teckning på en whiteboard och vilket även min läkare säger.

Jag frågar - Men vad gör jag då om jag inte kan börja här?

Hon - Jaa du...

Jag - Eee, men kan jag inte få chansen att pröva? 

Hon - ja... men dina infektioner kanske gör att du inte kan..

 Osv..

Jag som inte är en expert kan bara konstatera att det inte hjälpt att äta antibiotika och få en himla massa kortisonkurer i tre år så man kanske borde pröva att börja från andra hållet nu då? Vilket min läkare uppenbarligen också tycker eftersom han remitterade mig dit...

Jag vill inte gå här hemma längre och vara sjuk och behöver hjälp av något slag.

Men man ska tydligen vara frisk för att få det...

Japp... i slutet av nästa vecka får jag besked.

Och imorgon ska jag på ett ( som jag trodde ) ännu värre möte men det kanske blir tvärtom.

Som tur är blir jag lite laddad av sånt här. Är van vid att klara mig själv och fixa saker. Det jag har svårt med i den här historien är resonemanget? De är ju där för att hjälpa människor i min situation?

Jag har faktiskt inte bett om hjälp tidigare, finns ( fanns) liksom inte i min värld. Men mister man en  (hjälp ) kommer det tusen åter... hoppas jag :)

Nu ska jag smälta det här och gå vidare...

Ni som orkat ända hit - Tack för ordet!

Ha det gott allihop!
Kramar